Jess

det känns som om jag redan förlora dig redan i tolv års åldern när du & mamma skiljde er, de var nog då mitt liv börja spricka, iaf engligt alla mina terapefter & läkare om man nu kan säga så. Vid ett samtal man har med någon som man börjat fått förtroende över, en person man ska få prata sitt liv till rätta , då går man långt bak i tiden och alltid vid den tidpunkten kommer vi till dig. Det är alltid du som fattas som jag har så mycket agritioner mot, så mycket hat, så fruktansvärt mycket smärta och även saknad. Jag saknar dig oerhört och jag försöker men jag kan inte vara arg på dig. men du gör mig besviken gång på gång varje gång. Vet inte när du överaskade mig senast, lr frågade om vi skulle hitta på något, frågade hur JAG mår. det ska alltid vara hur du mår, hur jobbigt och mycket du haft det senaste, men har du någon gång tänkt vad mycket jag har gått igenom? hur jag mår ? Det är du som ska ta hand om mig. Inte jag som ska acceptera dina misslyckande varje jävla gång.. Jag kan inte kalla dig ett misslyckande heller för vi har så många underbara minnen oxå. Alla jularna i huset, våra semestrar, när vi var och du skulle lära mig att flyga dina modellplan / hellikoptrar, ( det gjorde inget om jag störtade ) , dina golflektioner, mina fotbolls träningar & matcher du var på! Du var alltid med, när jag blev ledsen i skolan och du kom och pratade med mig till rätta igen men nått av ett minne som jag ler när jag tänker på var när vi hade snöbollskrig en gång. Jag sa till dig, " pappa det här var den bästa dagen i mitt liv " du log mot mig och sa, " min med " .. Det tror jag inte du minns, men ett sånt minne är det som betyder något för mig..

Jag blir så ledsen på dig pappa, men något som sårar oerhört mycket är att jag fick höra nu i veckan att du legat inne på sjukhuset i ett par veckor pga hjärtat eller lugorna och dom nu efter veckorna hittat felet.!? HALLÅ ? ska man inte berätta sånt ? tänk om du gått bort, tror du seriöst jag skulle kunna förlåta mig själv ? Att jag inte var hos dig ... Ne pappa, de skulle ja aldrig göra.. Kan inte säga mer än det var på nått sätt bättre förr.. men ändå inte. För i slutet sårade du bara mamma och mig. Mamma var ledsen och de såg t.om jag som 12 åring.. Du har förendrats men ena studen är det posetivt & de andra e jag inte alls stolt över.

du kommer alltid vara min pappa, jag kommer alltid älska dig, våra minnen kommer aldrig förstörad
men snälla pappa, ska jag orka med detta så måste du ge mig en chans att förstå oxå. Jag är inte 6 år
längre, jag förstår mer än vad du tror.. Jag e fortfarande din lilla tjej, men inte lika liten jag var som för 10 år sedan.
Jag försöker verkligen vara en bra dotter, men känns som om jag misslyckas
helahela tiden. Blir så ledsen, men ändå är du världens bästaste pappa, iaf för mig.

3 ord jag älskar dig.